Nu var det tredje gången i Sverige, när ättlingar till Henrik Persson Wirmala samlades till sin vårliga släktträff i Bredared nära Borås. Vi samlades på bygdegården i Bredared. Den är byggd 1931 och de vackra tak- och väggmålningarna är gjorda 1949. Lokalen är vacker i sig själv och blev nu ännu finare, när borden blev vackert dekorerade med ljus och blommor.

När klockan närmade sig tre, rullade bil efter bil in på gården. Det var späanande att välkomna släktingar som man pratat med i telefon men aldrig fått träffa. Stämningen var avslappnad och man pratade livligt med varandra. I salen sjöng vi unisont Tavastlänningarnas sång och sedan fick alla presentera sig. Terttu och Ingegerd hjälpte traktens krögare att lägga upp maten. Det var svampgratinerad benfri kotlett med sallad och bröd och smakade utmärkt. Efter maten samlades vi för fotografering framför den nyuppsatta stenmuren och alla kom med på kortet, en del syns mer och andra något mindre på vårt gruppfoto (Se fotot på denna sida!). 

Hur vi alla är släkt med varandra, den frågan försökte jag svara på med hjälp av en plansch om alla anmäldas härstamning från Henrik Persson Wirmala. Först kom Anja och Veikko Virmalainen som bor i Smålandsstenar. Båda har syskon och syskonbarn bosatta här och naturligtvis sina barn Erik, Juha och Taina. Efter det sade jag något om skinnmästarsläkten som är välrepresenterad i Sverige. Arja Tollman som tillhör guldsmedssläkten var fårhindrad, men Aarno Kainiemi kom fi ån Göteborg och visade kort av sina kusiner.

Länsman Johan Wirlander representerades av familjerna Oksanen. Osmo Oksanen, den äldste i syskonskaran, har blivit mycket intresserad av sin släkt. Han är gift med Margot och bor i Uppsala, har en byggfirma där. Osmos bror Pekka bor med sin familj söder om Jönköping. Alla syskon var här som krigsbarn men Pentti stannade här hela tiden och adopterades hit, fick namnet Andersson. Han jobbar inom restaurangbranschen och bor i närheten av Falkenberg. Han sade att han inte kände någon bitterhet för att ha blivit skickad hit som krigsbarn. Lilla systern till bröderna, Raija Järvinen, kom med familjen från Södertälje. Ett samtalsämne med dem var slutspelet i hockey-VM.  På vilken sida står vår släkt?

Från Wirmala Lillgård (Vähätalo), Tuomaila-grenen, härstammade bl.a. Rainer och Mona Kankainen. De kom med sin speciella husbil. Man hade lyft en husvagn på bilflaket enkelt uttryckt. Mona och Rainer bor i Vallentuna norr om Stockholm, de har två barn och visst tre barnbarn.

Sedan kommer familjerna Berlin, som härstammar från Jalli, Pelli och Lepistö. Annikki Berlin visade runt släktsmycket, hon är ju en stor släktvän. Hon kom med sin yngre dotter Ingrid och hennes make Richard och sonen Henrik; de bor i Örebo. Richard är företagare och har jäktigt i livet. Ingrids syster Irene med maken Ingebert och sonen Fredrik kom kån Gislaved. Irene och Ingebert är båda tandläkare. När de inte borrar och fyller i tänderna, ägnar de sig åt scoutlivet, tycker, att det är roligt att övernatta och vandra i skogen. 

Till Sipura-släkten hör Terttu Heinonen med sin make Heikki; de är numera pensionärer men har många järn i elden och ställde upp för denna släktträff att baka och greja, roligt att jobba ihop. De bor i Borås på Skånegatan och har sommarstugan i Vänga lite norr om Borås. Dottern Sari bor i Stockbolm och jobbar på Älvsjö Mässan, sonen Juha med familj bor i Partille i Göteborgstrakten. Juhas hustru Ann-Louise är sjuksköterska i Göteborg. 

Nu kommer vi till Pälsilä och Pukara. Jan Niskala kom från Malmå med sin sambo Pernilla som är sjuksköterska. Vilken härlig dialekt Jan hade, alltså skånskan! Han har en firma som gör dataprogram för företag. Han hör till Rautavuori - Sammalisto-släkten. Leena Hakanen, ocksh från Pukara-släkten, är frissa till yrket; hon kom från Järfälla med sin sambo Jörgen. Vi har pratat flera gånger i telefon och nu sågs vi första gången. 

Till slut berättade jag lite om mig själv och började med min farfars farfars farfar Jonas Adamsson som kom 1809 till Ruokolahti. Efter släktpresentationen var det dags att smaka på Terttus vetebröd och kakor och Ingegerds småkakor. Sedan sjöng jag duett med Heikki Helminen ”On kesän kirkas huomen”. Osmo Oksanen berättade om sina funderingar runt Widmar, vem han var, var han kom ifrån och varför han kom.  Han ledde oss att leta efter vårt ursprung, vi är tysk- eller baltättlingar, trodde han. Många frågor och funderingar som tänder vår tankeverksamhet. Han har lovat göra släktredogörelser senare om sin och syskonens familjer. 

Till slut sjöng vi unisont ”Vem kan segla utan vind” och ”Härlig är jorden” och vi återvände hem, var och en till sitt, en del stannade i trakten och övernattade där, när det var långt hem. Vi som hade ordnat detta, tyckte, att det hade lyckats väl. Vi hoppas på att dessa träffar fortsätter och nästa gång i närheten av Kungliga huvudstaden, eftersom många i släkten har valt sig att bo där. 
 

De flesta härstammade från Stockholmstrakten, medan t.ex. Hannu och Ingegerd Ruokola hade åkt tåg ända från Burseryd, där de numera är bosatta. Hannu är ju den egentliga drivkraften som inte enbart kräver i gamla kyrkböcker och samlar material för den nya släktboken utan också samlar ihop släktingar på gemensamma möten och sammankomster.

Många av de närvarande hörde till Pukara-släkten, så t.ex. fru Seija Singh-Ketola, som nu för andra gången var med på mötet. Denna gåmg fick vi inte se hennes dotter Sunita dansa någon indisk dans, men det skall möjligen hända nästa gåmg. Airi Eloranta från Bromma hade ordnat träffen, tagit kontakt med släktingarna och inbjudit också min hustru och mig som nu fick uppleva den familjära stämningen hos Virmaila-släkten väster om Bottenhavet.Airi hör till släktgrenen Ravila-Hukki, likaså Leena Kivijärvi-Nork, vars morfar var den berömda universitetsrektorn och kanslern Paavo Ravila. Jag berättade, att det för mig en gång i ungdomen var en stor ära att som nybakad student få skaka hand med den ärevördiga vetenskapsmannen. Leenas far är den kända skulptören Harry Kivijärvi.

Även Sipura-släkten hade mangrant tagit emot inbjudan. Terttu Helminen fråm Borås och hennes dotter Sari kom ihåg båtfärderna på Päijänne och svampplockningen på ön Kelvene. Terttu berättade om sin mormor Lydia Sipura, som i sin ungdom reste till Kanada och sedan som ung änka återvände till hemlandet med den lilla dottern på armen. Advokat Paavo Fagerlund från Nacka hade spännande historier att berätta om rättegångar med lasermördare och andra horribla typer. Han hade tillsammans med sin syster köpt mormors stuga i Tasala i Virmaila som han tänkt använda som fritidsbostad, men hittills hade han hunnit besöka huset en enda gång. Också syskonen Kristine och Leif Fagerlund samt Leifs dotter Jeanette var med på festen. Ifall ja förestod rätt, hade man för länge sedan pratat om att Kristine skulle bli värdinna på min hemgård, men det ryktet hade väl inte ett korn av sanning. I alla fall visste jag, att syskonen Fagerlunds mor Martta som tonårstjej hade varit barnflicka hos oss, då mina syskon och jag var i 3-6 -årsåldern. 

På mötet berättade jag kort om Virmaila-släktens historia, om släktföreningen och den aktuella släktboken som tycktes väcka ett visst intresse. Alla presenterade sig själva, och så sjöng man några finska folkvisor och till slut Du gamla, du fria...

Ännu en gång: Tack för den angenäma festen! Håll ihop även i fortsättningen och ordna liknande träffar i Stockholm eller annanstans i Sverige. Då lovar jag komma med, ifall jag blir inbjuden...

Med hjärtliga hälsningar

K.V.