DEN  HELIGE  ANDENS  NÅDEGÅVOR

Motsvarande skrift på finska sidan fritt refererad till svenska av  J. Lindell.

1. GUD  ÄR  INTE  TYST.
2. DEN  HELIGE  ANDENS  DOP.
3. TJÄNST MED HJÄLP AV NÅDEGÅVOR
4. VISDOMENS  ORD
 
5. KUNSKAPENS ORD
6. TRON OCH TRONS GÅVA

7. HELBRÄGDAGÖRELSENS  GÅVA OCH HELANDE  GENOM  TRO
8. KRAFTGÄRNINGAR
9. PROFETIANS  GÅVA
10. GÅVAN  ATT  SKILJA  MELLAN  ANDAR.
11. TUNGOTALETS  GÅVA.
12. GÅVAN  ATT  UTTYDA  TUNGOMÅL

13. KÄRLEKEN  OCH  ANDENS  NÅDEGÅVOR

*************************************************************

1. GUD  ÄR  INTE  TYST.

Gud talar till oss både genom Bibeln och genom sin Helige Ande. Gud vittnar om sig själv i församlingen också genom sina nådegåvor och kraftverkningar. Genom dessa stadfästes redan under apostlarnas tid  det förkunnade ordet. Också i vår tid har nådegåvorna till uppgift att följa det predikade ordet och göra klart, att vår Gud inte är någon stum avgud.

I vår tid, när många människor blir allt mera främmande för den levande Guden, är det synnerligen behövligt att bestyrka, att Gud lever. Han uppenbarar sig i församlingen och verkar där. Syftet för den Helige Andes nådegåvor är att uppenbara Kristus som en levande Herre och lovprisa honom. Andens nådegåvor betonar alltid givaren. De förstärker församlingen och den enskilda medlemmens trosliv.Genom dess nådegåvor klargörs, att Jesus är Herren, som har övervunnit synden, satan och döden. Emedan han verkligen har vunnit seger på korset, kan han fullborda sitt ord, hjälpa med sin kraft och välsigna människor.

Gud tiger inte. Han vill  genom under, tecken och genom Andens mångahanda verkningar vittna om sin existens och få oss att bekänna, att han verkligen är mitt ibland oss.

Den Helige Ande bör bo i oss. Vi måste, såsom Bibeln säger, bli döpta i den Helige Ande.

Till början

2. DEN  HELIGE  ANDENS  DOP.

Erfarenheterna av den Helige Ande är etapper på den väg, som påbörjats vid pånyttfödelsen. De är inte frälsningens olika grader. Den troende är inte efter andedopet på ett högre plan och kan inte se ned på andra. Men han har dock tagit ett steg vidare på nådens väg. Om man bättre lär känna nådens hemlighet, blir man inte högmodig utan ödmjuk och tacksam. Efter andedopet uppnår vi inte ett högre frälsningsplan, utan vi tränger oss djupare i det frälsningsarv, som Kristus har fullbordat åt oss på korset

Pingsten är som händelse långt mera än lärjungarnas speciella pingstupplevelse. Den Helige Ande kom till världen och uppgiften som  människosläktets hjälpare överfördes till den Helige Ande. En ny tid började, den Helige Andes tidevarv, vilken vi nu lever i. (2 Kor 4:6) Den Helige Ande leder nu till frälsning, men den ger också andedopet. När den Helige Ande kom till världen, fick inte världen uppleva andedopet utan de människor, vilka redan var frälsta.

Den första pingstens upplevelse upprepades och utbreddes allt mera. (Se bl.a. Apg 2:38-39, 8:12-16, 9:17, 11:13-15, 19:5-6)

Andedopet kan man få endast då, när man är pånyttfödd och man förstår syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Det förutsätter inte en viss kunskap av den kristna läran, ty då vore det inte mera en nådesupplevelse. Andedopet helgar inte den troende, men det driver honom att söka helgelse. Måttet för tillväxt i Kristus är inte nådegåvorna utan det är frukterna.

Löftet om andedopet är fortfarande i kraft. det ges genom tro, den tro, vars centrum är Kristus.

Till början

3. TJÄNST MED HJÄLP AV NÅDEGÅVOR

Paulus framhåller, att nådegåvorna bör användas i församlingen till dess bästa. De bör användas i tjänster,  som baserar sig på agape-kärlek. Med kärlekens hjälp kan användningen av nådegåvorna uppbygga församlingen.

Gåvorna är inga statussymboler, eller fromma själviska framhävanden, utan Gud själv uppenbarar sig genom dem i församlingen, vilket förstärker församlingen. Kännetecken för gåvornas rätta användning är kärlek och ödmjukhet. Alla gåvor är ju nådegåvor. Nådegåvorna är inte egna prestationer och de framhäver inte vissa mänskliga förmågor, utan de är nådens gåvor, vilka man får i bönen genom trons förmedling

Nådegåvorna kan lätt leda till högmod, men en andlig karismatiker prisar Gud, som genom sin trofasthet ger av sin fullhet åt människor, vilka ser sin bristfällighet.

Alla nådegåvor bör användas till tjänst. Varje troende bör sträva efter att i allt högre grad delta i denna tjänst till församlingens uppbyggelse.

Paulus uppmanar till iver att undfå de nådegåvor, som är de största. (Texten betyder "en brinnande åstundan.) Nådegåvorna bör inte försummas (1 Tim 4:14-15). Ingen gåva får betonas på de andras bekostnad. De får inte leda till stolthet. Likaså bör man inte avundas dem, vilka fått gåvor. Man bör alltid minnas, att nådegåvorna är gåvor från Gud utan egen förtjänst. Målet är församlingens uppbyggelse och Jesu förhärligande. En from självkoncentrerad "jag-cirkel" bör brytas.

Till början

4. VISDOMENS  ORD  (1 Kor 12:7-8)

Här är fråga om nådegåvan "visdomens ord" och inte vishetens gåva. Vishetens Ande ger vid behov via denna gåva en exakt uppenbarelse. Fastän någon person vid något tillfälle talar visdomens ord, inspirerad och befullmäktigad av Anden, kan denne vid något annat tillfälle vara fullständigt rådlös och kanske t.o.m. handla ovist.  Visdomens ord härstammar från gudomlig inspiration och inte från personens förstånd ; de är Andens egendom. Visdomens ord är inte resultat av studier och bildning eller meditation.

I Bibeln åtskiljs ofta gudomlig eller andlig vishet från den naturliga visheten. 1 Kor 2:6-7 talar om Guds hemliga vishet, vilken Anden uppenbarar. Det är förstånd, som den mänskliga visheten aldrig kan frambringa. När NT talar om eftersträvansvärd vishet, är det alltid fråga om gudomlig vishet. Endast den kan hjälpa oss att leva ett gudomligt liv och lösa problem andligt. Mänsklig vishet åstadkommer ofta motsatt resultat.  Denna anser gudomlig vishet som dårskap, den litar inte på Gud och Bibeln. Med mänsklig vishet kan man nog göra kloka kompromisser, men själv problemet kan den dock inte lösa.

Den gudomliga visdomens frukt är fred, utan att man prutar på sanningen. Ofta försöker man sluta fred genom tvivelaktiga beslut. Var och en får tro, som han vill. Den gudomliga visheten, visdomens ord, kan finna en framkomlig väg också mellan rakt motsatta åsikter. Alla kompromisser är inte felaktiga eller dåliga. I mänsklig samlevnad är det ofta fråga om konsten, att  kunna göra tillfredsställande kompromisser.

Vishetens källa uppenbarar sig genom dess frukter. Också ondskan använder vishet. Denna vishet uppenbarar sig via  felaktiga gärningar och värdemätningar.   (Jak. 3:13-18).

Gudomlig vishet åstadkommer frid, är vänlig men lydig. "Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud,"  (Det sägs inte : brister i förnuft och klokhet.)

Gudomlig vishet är inte naturligt förnuft, utan upplysning, given av Gud. Emedan gudomlig vishet är oumbärlig, är visdomens ord inte bara nödvändiga utan ovillkorliga. Av den Helige Ande uppenbarade visdomens ord hjälper både församlingen och den enskilde medlemmen. De behövs för att förstärka församlingen och de behövs i den praktiska själavården. Visdomens ord behövs för att avklara ömtåliga problem. I Bibeln finns många exempel på, hur församlingen fick en avgörande hjälp just genom visdomens ord.

Till början

5. KUNSKAPENS ORD

Det finns olika åsikter om innehållet i kunskapens ord. En vitt utbredd uppfattning är, att de är personliga uppenbarelser, vilka förmedlar kunskap t.ex. om någon person, dennes sjukdom eller andra saker, som inte är i skick osv. Enligt en annan uppfattning hjälper kunskapens ord oss att förstå Bibeln bättre. Själv är jag av den sistnämnda uppfattningen.

Många forskare är av den åsikten, att Bibeln är normen för användningen av denna gåva. Att uppenbara det fördolda i någon människa hör däremot klart till profetians område. Kunskapens ord uppenbarade av den Helige Ande hänför sig till Bibeln. Kunskapens gåva innebär inte, att en människa skulle genom den förstå hela Bibeln. Kunskapens ord är tillfälliga och beror på inspirationen. När man läser och studerar Bibeln regelbundet, ökas kunskapen och man lär känna de gudomliga sanningarna bättre. Men ibland måste den Helige Ande upplysa och förklara någon enskild sak på ett speciellt sätt. Kunskapens ord är inte den kunskap man får genom att studera, utan de är en speciell uppenbarelse.

Kunskapens ord kan belysa sanningar, vilka gäller för alla tider, men de kan också hjälpa i enskilda situationer.

Kunskapens ord-nådegåvan hjälper församlingen att uppleva Herren, som talar konkret genom sitt ord. Kunskapens ord ges inte, för att en församlingsmedlem skulle berömma sig över att äga hela sanningen och inte behöva lyssna till andra. Var och ens andliga nivå mäts med dennes förhållande till församlingen. De, som använder gåvan fel, har inte förstått, att alla nådegåvor testas därmed, huruvida de uppbygger  församlingen eller inte

I Bibeln finns många exempel. Bl.a. i Nya testamentet förhärligade kunskapens ord Gamla testamentets profetior om Messias. Församlingen märkte plötsligt, att Skrifterna berättade om Jesus och hans frälsningsverk. Apostlarna fick dessa kunskapens ord genom Andens uppenbarelse och inte genom studier.

Till början

6. TRON OCH TRONS GÅVA (1 Kor 12:9)

Tron har i Bibelns olika sammanhang olika betydelse och innehåll.   

Frälsande tro.

Frälsande tro är enligt Bibeln i grund och botten en risktagning. Den innehåller en lösning och betyder att överlämna sig åt någonting, att lita på någonting. Den uttrycker den kristnes nya attiyd till livet. En biblisk tro är ett personligt förhållande, som förpliktar till trohet och lydnad.

Frälsande tro enligt Apg 20:21 betyder att tro sig "in i någonting". Frälsning kommer inte av tro på Jesu existens, utan av tro, som för oss in i Jesus och hans frälsningsverk.  I Rom 3:25 finns uttrycket "tro i någonting".  "..., som Gud har satt till nådastol genom tron i hans blod för att visa rättfärdighet." (Tysk översättn.) Frälsande tro är grundad på någonting. Endast en tro, som har en fast grund, kan frälsa. Frälsande tro har också ett bestämt mål, nämligen gemenskap med Gud.

Betydelselös tro.

Bibeln talar också om tro, som sist och slutligen inte har någon betydelse, eftersom den inte åstadkommer någonting. (Läs Joh. 8). Allt försanthållande och Frälsarens existenstro är inte levande tro, som gör syndaren till ett Guds barn. En tro, som förändrar en människa, åtföljs av omvändelse.

Trons nådegåva.

Denna tro är inte samma som frälsande tro, fast den senare är grundvalen för denna nådegåva. Denna betyder en tro, som kan "förflytta berg". Den är en modig tro, vilken åtföljs av tecken. Genom den förmedlas underbara erfarenheter, vilka förhärligar Gud och styrker församlingen

Trons gåva ges i Anden. Den övervinner människans naturliga brist på tro, fruktan och otro. Församlingens och dess medlemmars uppbyggelse och trostillväxt är nyttan av, vad som sker genom denna gåva. Nådegåvan får aldrig användas till skada för Jesu församling. Trosgärningarna har stor vittnesbördskraft.

Ingen får genom denna gåva höja sig över andra. Inga karismatiker är skyddade från högmod eller misstag. Var och en bör föra fram sin nådegåva i församlingen och minnas, att de i sin tur är i behov av hjälp från personer med andra nådegåvor.

Trons nådegåva funktionerar, när människan är under Andens ledning och kontroll. Det är inte fråga om optimism eller lättrogenhet. Ibland har personer, vilka före sin omvändelse av naturen varit optimister, som kristna behandlats, liksom de skulle äga trons gåva. I själva verket har de varit omogna, andliga dibarn, vilka har förorsakat problem för församlingen och dess medlemmar.

Med hjälp av trons nådegåva är det meningen att göra Jesu gärningar och inte uppfylla våra egna önskningar. Kristna, åt vilka denna gåva har getts, är ofta av naturen osäkra och misstänksamma människor. T.ex. Hudson Taylor var i grund och botten en mycket blyg man och av naturen bromsade och motsatte sig nya planer, men när den Helige Ande föll över honom och fick trons gåva att funktionera, tog han djärva trossteg och grundade bl.a. Kina inremissionssällskap.

Ingen människa har all tro, inte ens med hjälp av Andens nådegåva. Ingen bör tro mera om sig, än vad som är lämpligt. Enligt Bibeln har alla inte samma mängd tro. Men tron kan tillväxa.

Trons nådegåva förhärligar endast Jesus. Också denna gåva bör vara under den gudomliga kärlekens kontroll. Utan kärlek har ingen någon nytta av sin gåva.

Till början

7. HELBRÄGDAGÖRELSENS  GÅVA OCH HELANDE  GENOM  TRO

Det grekiska uttrycket för denna gåva är i pluralis "helbrägdagörelsernas gåvor". Det framgår också, att alla inte har dessa gåvor. I Kristi kropp finns olika uppgifter.  Ingen är viktigare, om han har en viss gåva, och ingen är ringare, om han inte har någon gåva alls.

Nådegåvorna är inte de troendes statussymboler, utan tecken på Guds storhet och kärlek samt hans rikes verkliga närhet.

I Nya testamentets grekiska text finns olika uttryck för vårt ord : sjukdom :

Nosos eller nosema häntyder på sjukdom, förorsakad t.ex. av bakterie. (Matt 4:23-24, Joh 5:4 mfl).

Malakia  betyder skröplighet hänvisar på sjukdomar, vilka åldern för med sig.  (Matt 4:23, Matt 9:35)

Asteneia betyder svaghet och kraftlöshet. (Luk 13:11-12, Joh 5:5)

Kamnein eller kamno betyder apati, själslig trötthet. (Jak 5:15). Numera talar vi om psykiska störingar och depression.  NT anser dessa vara verkliga sjukdomar, trots att man i den dåtida världen ansåg dem vara vansinne. NT:s säregenhet ligger däri, att man tog på allvar hela människan.

I Bibel framgår, att helandet är verkligt helande först då, när både själen och kroppen är friska. Människan lever i ordets egentliga mening först då, när hon har livsglädje, också fastän hon kroppsligt sett inte skulle vara fullt helad. Gudomligt helande sträcker sig ända till själens djup.

Fastän frälsningsförkunnelsen innehåller budskapet om helbrägdagörelse, vill jag klart påpeka, att helbrägdagörelse inte betyder frälsning.

De kristna är förlossade från den slutliga döden, men inte från den naturliga döden. Därför blir inte alla sjuka helade trots förbön. Helbrägdagörelserna är tecken på den fullkomliga förlossningen, men förlossningen är inte fullkomlig ännu under vårt jordeliv.   (Rom 8:23).

Varför finns det sjukdom?

Sjukdomens orsak är alltid synd, men inte nödvändigtvis ett personligt syndafall ; det föds sjuka människor, småbarn insjuknar och också exemplariska kristna insjuknar. Också kristna hör till denna i synd fallna värld. Alla hör vi till denna skapelse och orsaken till skapelsens sjukdomar är Adams syndafall.

Det är dock fullt möjligt, att den sjuke själv har begått synd. Bibeln antyder dock klart, att fast det kan finnas direkt samband mellan synd och sjukdom, så är detta samband inte utan vidare klart.

Som en andlig orsak till sjukdom bör också nämnas ett ovärdigt deltagande i nattvarden.  (1 Kor 11:27-30).

Den andliga orsaken till Jobs sjukdom förblir Guds hemlighet. Vi får inte svar på alla frågor.

Helbrägdagörelsens gåvor.

När vi omsorgsfullt läser Bibelns berättelser, lägger vi märke till, att helbrägdagörelse inte i första hand är för kristna. Helbrägdagörelserna följer som tecken på evangeliets förkunnelse och som sådana är deras uppgift att väcka intresse bland de icke troende gentemot Kristi försoningsverk. Gåvan har getts i evangelisationssyfte. Också den, som inte tror, kan uppleva helbrägdagörelse genom denna nådegåva. Det är helt i överensstämmelse med Bibeln att bli helad genom tro, men tron är inte kännetecknet på denna nådegåva. Helandets gåva beror inte på den sjukes tro, men nog på användarens tro.  (Apg 3:1-26).

Nådegåvans "pluralisform" förklaras därav, att denna tjänandegärning ges bara från fall till fall. Gåvan kan inte sättas i tjänst när som helst, liksom t.ex. tungotalets gåva. Helbrägdagörelsens uppgift och fullmakt därtill ges bara för ett fall i gången.

Personlig tro.

Helbrägdagörelse genom tro menas det helande, där den personliga tron har en avgörande roll.  (Matt 9:2)

I Jesu verksamhet skedde helbrägdagörelse på olika sätt. Ibland fanns personlig tro, ibland skedde det på Jesu maktbefallning. Ibland bad Jesus för den sjuke eller han lät undret ske genom någon speciell handling. Så är det också i dag.

Troende får inte i denna världen uppleva konkret, vad de tror på.  (Hebr 11:13,16) Tron får inte vara beroende på, om någon sak går i fullbordan i denna tiden. Människan är svag, enbart en andlig krympling, om tron bara beror på upplevelser. Vi kan inte förklara alla Guds vägar och förstå alla hans verk. Vi bör bara hålla fast vid hans ord, så att det blir stadigt rotat i oss. En dylik tro gör oss starka. Då ber en kristen för en sjuk person, fastän den föregående inte blev helad. Vi litar på, att Gud gör allting rätt, fast det går annorlunda, än vi väntat.

Förbön

Vi kan också bli helade genom förbön. Allmänt ber man för sjuka i gudstjänster men också personligen. "Mycket förmår en rättfärdig mans bön ...." Fastän kroppen inte blir helad, kan själen bli helad. Jag skulle kunna skriva en bok om underbara erfarenheter, som har fåtts genom troendes förböner. När vi ber för en annan sätter vi oss mitt i hans sjukdom. Ibland kan ingenting hända, ifall det uppstår en atmosfär, där församlingen bara följer med händelserna utan att bedja.

Nattvardshögtid.

Att i tro deltaga i nattvarden på ett rätt sätt kan verka helbrägdagörelse. I nattvarden möter vi den korsfäste i tron. Korset är källan för helbrägdagörelse.

De  äldstes  tjänst eller  "församlingens hemapotek" (Jak 5:14-16)

De troende borde i första hand vända sig till de äldste.

Hälsa är inte enbart befrielse från kroppsliga fel och brister. Hälsa är frihet och kraft att leva ett mänskligt liv. Hälsa har inte värde i sig själv, utan därtill inverkar livets meningsfullhet.

Bibeln visar klart, att själslig balans och inre frid är viktigare än befrielse från fysiska besvär. Därför är de äldstes bönetjänst aldrig förgäves, utan dess välsignelse sträcker sig längre än till enbart befrielse från organiska sjukdomar.

Att vända sig till de äldste visar i första hand, att vi väntar helande som Guds verk, vilket sker genom handpåläggning i Herrens namn. För det andra accepterar vi dem och samtidigt de bibliska församlingstjänsterna som Guds gåva.

Jakob talar också i samma kapitel om Jobs tålamod. Job protesterade hela tiden mot sin sjukdom. Hans tålamod låg däri, att han inte tröttnade på att vänta helbägdagörelse och frälsning från Gud. På nytt och på nytt trots alla sin besvikelser höll han ut och fortsatte att tro. Till slut vittnade Gud, att hans sinnelag var det rätta och botade honom. "Ni behöver ståndaktighet för att göra Guds vilja och få det, som utlovat är". Jakob uppmanar därtill till ärlighet. Gud visar, att plåga och sjukdom kan vara en följd av svekfullhet. Oärlighet kan leda till dom. Detta gäller i synnerhet troende.

I en sund församling håller man omsorg om sina medlemmar. Ingen medlem lämnas utan kontakt och besök. Man sörjer med de sörjande och gläder sig med de glädjande och ger tillfälle att tacka.

Varför bör inte troende gå till de personer, vilka man vet, att de har helbrägdagörelsens gåva? Helt enkelt därför, att Gud har gett oss så många möjligheter att bli helade i församlingen. Gud vill, att församlingen skall bli viktig för oss som Herrens kropp, som Herrens tempel och som Herrens uppenbarelseplats.

De synder, vilka bör bekännas, är troligen i främsta hand människors inbördes försyndelser, vilka ofta påverkar hela församlingsklimatet. De synder man gjort gentemot Gud, får man, men det är inte nödvändigtvis behövligt att bekänna inför de äldste eller andra människor. Det kan ju hända, att det är de äldste, som har handlat fel mot de sjuka, och de har orsak att bekänna och rena sig. De sjuka och de äldste har samma ansvar. Ingen är stor och ofelbar, utan alla är likvärdiga inför Herren och behöver ge och ta emot förlåtelse. Denna typ av syndabekännelse får till stånd gemensamt ansvar och förtroende.

Hur sker helandet.

I Bibeln användes olika uttryck för helbrägdagörelse. Ett uttrycker, att det gudomliga helandet är en del av korsets återlösning, delaktighet i Kristi fullständiga frälsningsverk. Ett annat betonar delaktighet i uppståndelsekrafterna. Sjukdomen hör till dödens rike och helandet till livets och uppståndelsens rike. Ett tredje uttryck beskriver helande i medicinsk mening.

"En rättfärdig mans bön förmår mycket..." Det är inte skrivet : förmår allt !  Det finns ingen "allsmäktig bön", men vi har en allsmäktig Gud, vilken vi tillber. Detta uppmuntrar både sjuka och förebedjarna. Den sjuke vet, att bön aldrig är skadlig. Fast inget helande skulle ske, sker dock mycket.

Till början

8. KRAFTGÄRNINGAR

Uttrycket "göra under" är en dålig översättning. Nya testamentet talar om "tecken och under och allehanda kraftgärningar" (Hebr. 2:4).  Dessa var också under apostlarnas tid nya och främmande, och man kan inte göra förteckning på dem. Med kraftgärningarnas nådegåva är det meningen att bryta gränsen för människans normala erfarenhetsvärld. Herren, som uttrycker sig själv genom dessa kraftgärningar, är mycket större  än vårt förstånd.

Det grekiska ordet  dynamis  betyder en strömmande kraft, som har sin ursprungskälla. En äkta andlig kraft finns bara då, när vi är i förbindelse med Herren, kraftens källa, och denna kraft strömmar till oss och verkar genom oss.

Varje befullmäktigad person handlar i fullmaktgivarens namn. Att kräva fullmakt för sitt handlande utan att på normalt sätt ha blivit kallad och utnämnd  till uppgiften är oförskämt. Man får andlig fullmakt då, när Jesus utser och kallar till tjänst. Enbart han har all makt. De kristnas fullmakter är olika. Med makten följer också ansvar, ty makt kan också missbrukas

En viktig kraftanvändning är att befria från onda andars bojor och också från onda lustar och vanor. Kraftgärningarna övervinner mörkrets makter och befriar från syndens slaveri. Till kraftgärningarnas gåva hör också skapelse- och naturunder, t.ex. att återställa medfödda kroppsliga missbildningar.

Kraftgärningarna bör prövas, ty de härstammar inte alltid från Gud. Vi minns t.ex. israeliternas uttåg från Egypten under Mose'  tid.

Meningen med gudomliga kraftgärningar är att leda människan närmare Gud. De bör befästa församlingen och de är alltid en följd av ordets förkunnelse.  För varje kraftgärning behövs en ny inspiration.

Till början

9. PROFETIANS  GÅVA (1 Kor 12:10, 14:3-5  mfl)

Den nyatestamentliga  profetians  uppgift.

Profetian uppgift är att vårda själar och uppbygga församlingen. Profetians mål är att uppmuntra, vilket också innehåller förutom uppmaningar också glädjeuppmuntran och rådgivning. När Gud måste tala till människan om dennes negativa sidor, kallar han också ut ur dessa situationer och visar en andlig utväg därtill.

Att profetera är också att evangelisera. Där uppenbaras hjärtats hemligheter och Guds kärlek. (1 Kor 14:25) Hemligheterna betyder nödvändigtvis inte synder och förbrytelser, utan också en hemlig längtan och fördold nöd. Det är inte meningen, att människan förblir missmodig, utan att hon börjar bedja. Det finns många människor, som är så intrasslade i sina problem och synder, att de inte själva hittar en utväg ur dem. Här kan profetian komma till hjälp. Församlingsmedlemmarna behöver verklig uppmuntran.

Till uppmuntran hör också uppmaning till bättring. Emellertid är alla försök, att pressa ut bekännelser med hjälp av gåvan, ytterst oandliga.

Med profetian kan man trösta. Tröst befrämjar troslivet långt mera än hotelser. Gud har inte lovat leda oss på rosenstigar, men han vill trösta oss i svåra situationer.

Meningen med profetior angående framtiden är inte att sprida fruktan och förskräckelse bland de troende. För de första kristna betydde Johannes Uppenbarelse tröst. Dem tröstade budskapet om Herrens slutliga seger. Framtidens profetia var den förföljda församlingens själavård.

Profetian - en nödvändig Andens gåva

Profetians gåva är så viktig, att dess nedtystande eller förbud kan betyda utsläckande av församlingens liv. "Där uppenbarelse saknas, blir folket disciplinlöst". Emedan profeterandet är värdefullt, är dess andliga bedömning är en viktig uppgift, så att man kan bevara det, som är gott.

Varje inspirerad predikan innehåller i någon mån profetia. Med hjälp av nådegåvan kan profetian uppenbaras i olika former :

1) Via inspirerade tankar och tal. Tankarna kommer från ovan på ett oförklarligt sätt. Profeterandet är att vidarebefodra detta den Helige Andes budskap.

2) Man ser syner på dagen eller på natten. Framför ens andliga ögon uppenbarar sig bilder, vilka behöver en förklaring. När man ser dessa bilder uppstår en av Anden framanad vilja att berätta denna syn för församlingen eller en annan kristen. Den profeterande får inte alltid förklaring till bilderna.

3) Man hör en klar röst, som talar och ger en uppgift eller ett budskap.

4) Profetia via uttydning av tungomål. Enligt Nya testamentet är tungomål inte bara människans tal till Gud, utan Gud kan också på detta sätt tala till människan.

5) Profetia genom en symbolisk handling (Agabus  Apg 21:11)

Missbruk av profetia

Okunskap förorsakar ofta dylikt missbruk av denna gåva. Profetia bör inte användas i följande fall :

- Med den bör man inte lösa affärsproblem.

- Med hjälp av profetia bör man inte söka äktenskapspartner.

- Profetia är inte det rätta hjälpmedlet, när det gäller att utse någon person till ledarpost eller annan viktig uppgift i församlingen. (I Apg 13:1-6 är det inte fråga om kallelse till tjänst, utan avskiljande av två redan valda till sin uppgift.

- Genom profetior får man aldrig försöka tvinga någon att göra bekännelser.

- Medelst profetia får man aldrig försöka diagnostisera sjukdomar.

- Troende får inte göras beroende av profetior på fel sätt. Den profeterande får inte ge råd, som berör det praktiska livet, affärslivet eller framtiden. Den troende bör själv vända si till Gud och lämna sina frågor och bekymmer åt honom att bli besvarade.

- Man får inte med hjälp av profetia tvinga kristna att donera pengar eller sälja egendom.

- Profetia får aldrig användas som vapen vid persontvister.

- Profetian får aldrig undantränga Guds Ord, och den får aldrig bli källa för någon ny lära.

Nyssnämnda missbruk är förstås bara några exempel på möjliga missbruk. Det är dock lätt att skilja på rätt och fel användning av gåvan, om vi håller i minnet gåvans huvuduppgift.

Hur uppstår en profetia?

Det är ett misstag att tro, att den Helige Anden är underställd den profeterande. Det är också ett misstag att tro, att Anden talar via den profeterande och denna är enbart en kanal. Gud har inte automater utan budbärare. 1 Kor 14:32 säger, att profeters andar är profeterna underdåniga. Profeten är en människa, som kan göra misstag, men han talar inspirerad av Anden. Profeten, som i sin ande tar emot budskapet och uppgiften, kan själv välja tidpunkt och sätt på vilket han förmedlar budskapet. Man måste själv lära sig, att förnimma , när den Helige Ande vill, att budskapet skall vidarebefodras, inte nödvändigtvis genast.

För att befrämja profettjänsten, bör profeten vara uppriktig och njuta förtroende. Han bör älska Gud och hans församling, försvara de bibliska sanningarna, underställa sitt eget liv under Guds Ord och tillåta att andra rättar till och bedömer hans profetia.

Profeten kan göra fel. Emedan det är människan, som talar under Andens inspiration, kan i profetian inblandas också människans egna funderingar och t.o.m. språkfel. Därför : "Pröva allt och behåll det goda".

Profetians bedömning.

Profetians gåva bör värderas högt och profetiorna bör bedömas. Medelst dylik bedömning får man fram huruvida inspirationen är äkta eller fel. Samtidigt utvärderas det, som är bra i budskapet, och vad , som härstammar från människan själv. Personer, vilka vill bedöma profetior, får inte ha en negativ inställning till profeterande. "Förakten icke profetiskt tal." Själva bedömningen är en positiv uppgift. Det är bra, vilket belyser, avskiljer, gör fruktbart och befäster.

Varje kristen borde personligen pröva profetian genom att fråga sig, talar Gud just till honom.

I bedömningen är det fråga om, att skilja Guds budskap och människans egna tankar från varandra.

Bedömningen kan anförtros åt varje mogen kristen. bedömningen är en ansvarsfull uppgift, som inte får basera sig på stämningar, känslor eller intryck.

Bedömningskriterierna bör vara : 1) Profetians uppgift (1 Kor 14:3).  2) Guds ord. Profetian bör vara i harmoni med Bibelns uppenbarelse.  3) Budskapets kvalitet och klarhet. En rätt bedömning höjer profeterandets nivå och uppmuntrar svaga.

En offentlig tillrättaläggning bör göras då, när profetians bibliska principer överträdes och tjänsten utförs på ett oandligt, kärlekslöst och övermodigt sätt.

Till början

10. GÅVAN  ATT  SKILJA  MELLAN  ANDAR. (1 Kor 12:10)

Medelst denna gåva är det meningen att kunna uppdaga en felaktig ande och inte t.ex. nådegåvornas missbruk eller profetians feltolkning.

Andeurskiljningens grekiska motsvarighet betyder en grundlig undersökning av andarna. Den är inte en blixtsnabb, på känslor eller förhandsinställning baserad bedömning. Den är snarare som en domstolsbehandling, där man lyssnar, överväger och än en gång överväger, för att hitta den rätta lösningen.

Urskiljningsförmågan kommer från kännedom om Guds ord och en livsstil enligt ordet.

Falska andar kan uppträda som ljusets änglar och använda t.o.m. personer, som är mycket trevliga, lever på ett kristet sätt, visar kärlek till nästan och är fromma. Härvidlag är andars urskiljningsgåva synnerligen viktig.

Genom hjälp av den Helige Andes verksamhet blev den första församlingen gång efter annan bevarade från falska andar.

I vår tid har intresset för okultiska och spiritistiska frågor tilltagit avsevärt. I många religioner från Asien verkar demoniska andar. De kan åstadkomma under, som förvillar folk. Undren kan påminna om Guds under, som vi minns från Egypten under Moses'  tid. Guds Ande övervinner inflytandet av falska andar. Allt översinnligt och övernaturligt är ingalunda från Gud. Det finns också ondskans övernaturliga verklighet. Därför måste man ta reda på i vems namn undren sker, vartill de avsedda, varifrån kommer de och leder de till frälsning och Jesu efterföljelse. Därför behövs andars urskiljningsgåva i församlingen.

Hur tar sig denna gåva uttryck?

I Apg 16:16-18 igenkände aposteln den falska anden, fast dess budskap var positivt och fullständigt rätt.

Utvärderingen baserar sig inte på ett spontant intryck, förhandsinställning eller misstankar.

Det första skedet består av en inre oro. Man får en viss andlig varningssignal.

Det andra skedet består av en inre övervägan, som sker i den Helige Ande. Samtidigt bör man utöva självkritik, att situationen inte beror på den egna attityden.

I det tredje skedet får man genom Andens förmedling en gudomlig visshet i saken. Ofta innehåller denna visshet kunskap om hemliga saker.

I det fjärde skedet avslöjas den falska anden och drivs ut. Händelsekedjan, som den Helige Ande begynte, slutar alltid i den gudomliga sanningens seger.

Om människan är skeptisk och motsätter sig Andens verksamhet och gåvor, är hon ofömögen till andlig utvärdering. Hon har inte andars urskiljningsgåva, utan endast en köttslig ohelig natur. Gåvan ges bara åt människor, som förhåller sig positivt till den Helige Andes gåvor och tillåter, att de själva blir betjänade med andra Andens nådegåvor.

Till början

11. TUNGOTALETS  GÅVA.

Tungotalet är inte den minsta nådegåvan, som ibland påstås. Dess speciella värde är i bönen. Eftersom bönen är viktig, kan inte den gåva, som är speciellt tillägnad åt bönen, vara "den minsta gåvan". Kristenheten måste på nytt finna tillbedjans och bönens betydelse. Någon har sagt : "Tungotalets egentliga värde ligger däri, att människan ber på ett språk, som hon inte har använt i syndens tjänst".

Människan behöver inte tungotal för att bli en kristen, men det är bra med tungotal efter man blivit en kristen. Tungotalet är en stor nådegåva för hela bönelivet och bönekraften. Därför önskar Paulus, att alla kunde tala i tungor.

Många kristna, som har tungotalets gåva, känner inte dess värde och användningsmöjligheter. Det är en fel uppfattning, att man inte kan tala i tungor, när man vill. Den Helige Ande har gett denna gåva åt människans ande och denna gåva kan man alltid använda till att prisa Gud och i samband med olika böneformer. Gåvans användning är beroende av bedjarens vilja. Under tungotalet är meningen att bli uppbyggd. Detta är möjligt bara då,  när människans vilja är med. Tungotalets värde lär man sig känna endast under ett intensivt böneliv.

Tillbedjan med hjälp av tungotal.

I tillbedjan och dyrkan är böneämnet inte människan med sina behov och erfarenheter, utan utgångsläget och ämnet är Gud själv. Undervärdering av gudsdyrkan har ofta snedvridit våra gudstjänster i intellektuell riktning. Man har inte förstått, att Kristus själv är närvarande mitt i församlingen genom den Helige Ande.

Vi bör använda tungomål också för att tacka Gud. Med vårt vanliga språk försöker vi ofta släta över oss själva. Vårt behov att hävda oss inverkar ofta på vårt sätt att bedja.  När vi talar i tungor kan vi koncentrera oss helt på att tacka och prisa Gud. Den, som prisar i tungor, blir befriad från hinder och anfäktelser. Tillbedjan får ny inspiration och vår begäran, förböner och våra böneämnen får sina riktiga former.

Vi kan prisa Gud med andliga sånger på tungomål. Om du kan tala i tungor kan du också sjunga i tungor. Det är bara att överlämna sig åt Andens kontroll.

När våra ord inte räcker vid tacksägelse, kommer den Helige Ande oss till hjälp medelst tungotal.

Begäran och förbön i tungor.

Vi kan tala i tungor i våra böner i de mest olika former. Vi kan bedja för andra människor (Rom 8:26). De finns situationer, där vi är betryckta och hjälplösa och vi vet inte vad och hur vi borde bedja. Då får vi hjälp av tungomål. Vi får lita på Guds löften och tala hemligheter i anden. På detta sätt kan vi också tillsammans med andra bedja om Guds hjälp för svåra,  intima och känsliga saker, utan att de andra får veta hemligheterna.

Kraftbefallningar på tungomål. (Mk 16:17-18)

Enligt min erfarenhet har man en oerhört stor nytta av tungomål just i bönekampen. Vid bön i tungor har sjuka blivit helade, kristna har fått uppleva andedop och ny kraft och personer, besatta av onda andar, har blivit frigjorda. Kanske angreppen mot tungotal just beror på, att djävulen har all orsak att försöka göra denna gåva oduglig.  I kraftböner är tungomål en ovärderlig gåva för den kristne.

Inre uppbyggelse.

Kristna har problem, misslyckanden och förbrytelser, om vilka man inte alltid kan tala med andra. Men med hjälp av tungotalets gåva kan de öppna sitt hjärta åt Gud och få gudomlig vård för sina själar.

Bibeln säger, att den, som talar i tungor, uppbygger sig själv. Detta betyder andlig tillväxt.

Till början

12. GÅVAN  ATT  UTTYDA  TUNGOMÅL  (2 Kor 12:10)

I församlingen finns tungotal, vilka inte förklaras och ingen förstår dem. De kan förekomma vid lovprisning samt vid gemensam bönekamp. Men församlingen behöver också förståeliga budskap och därtill behövs gåvan att uttyda tungomål. Vid tungotal bör förklaras det, som uppbygger. För Paulus är uttytt tungomål och profeterandet i princip likvärdiga, ty båda uppbygger, uppmuntrar och tröstar församlingen.

Det finns många fall, där någon av de närvarande direkt har förstått det talade tungomålet.

Huru gåvan att uttyda tungomål framträder?

Ofta, när någon talar i tungor, rycks någon annan med i Anden, så att denne omedelbart fortsätter på sitt eget språk, när den andra har slutat.

Ibland under tungomålstalande får en annan person tankar, vilka bryter sig fram med den gudomliga inspirationens kraft.  Gud handlar på många sätt.

Förklaringar, vilka inte ansluter sig till det föregående talet, är ibland människans egna alster. Ofta är de också självständiga profetior.

Jag anser det viktigt, att uppmana personer, vilka talar i tungor, att de borde be om uttydningens gåva, så att de kan uttyda sitt eget tungotal

Till början

13. KÄRLEKEN  OCH  ANDENS  NÅDEGÅVOR (1 Kor 13)

Kärlekens kapitel är inte av en slump placerad mellan de kapitel, vilka behandlar nådegåvorna. Gudomlig kärlek är centrum för allt.  Kärleken får till stånd den rätta tjänsten och den är bästa sättet, att ta emot gåvorna. Kärleken hindrar, att man använder Andens gåvor oandligt och övermodigt. Med hjälp av kärleken blir gåvornas rikedom till välsignelse och används inte  som maktmedel. Kärleken berikar och uppbygger församlingen. Paulus kallar inte kärleken någonstans för Andens gåva. Kärleken är inget alternativ, utan den bästa vägen att få gåvor och kunna tjäna medelst dem. Gåvorna får inte vara någon statussymbol eller erhållen egendom. De måste användas i kärlekens tjänst.

Kärleken är blodomloppet i Kristi kropp. Den leder och övervakar alla gåvor och tjänster. Därför : "Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva."

En församling utan kärlek är som en bil utan styrning. En församling utan kraft är som en bil utan motor. En församling utan nådegåvor är som en bil utan kraftöverföring.

FÖRSAMLING  UTAN  ANDENS  NÅDEGÅVOR.

En församling utan nådegåvor är ingen församling enligt Nya testamentets modell. Det finns dock i vår tid många församlingar, vars medlemmar är pånyttfödda, men där det inte finns och kanske inte ens tolereras nådegåvor. Enligt mitt förmenande härtill finns följande orsaker :

- Okunskap och bristfällig undervisning. Gåvorna fås genom tro, men tro kommer av förkunnelse.

- Andlig självtillräcklighet och högmod.

- Mänsklig intelligens har övertaget. De, som dyrkar förnuftet, vill inte ha övernaturliga Andens uppenbarelser.

- Rädsla. Man är rädd för att mångfalden av uppenbarelser inte kan hållas i styr. Man är rädd för oandliga karismatiker. Rädsla är klentrogenhet, modighet är kännetecknande för tro.

- Otro. Många kristna har slutat att tro på Guds ord som en realitet. Otro hindrar Gud från att verka. Tron vill se Guds löften uppfyllas.

- - - - - - - -

Församlingen har i sin nyatestamentliga form både en vågrät och en lodrät dimension. Till det vågräta planet hör bibliska principer och strukturer : församlingens form, de troendes dop, troget medlemskap, trosbekännelse, undervisningsuppgifter, andligt ledarskap etc.

I den lodräta dimensionen fullbordas Guds kraft i nådegåvorna, förmedlade av den Helige Ande. Utan Andens verksamhet kan församlingens strukturer vara helt på sin plats, men allt är enbart renlärighet. Ju mera den lodräta dimensionen får verka, desto mera får vi som gåva liv, kraft och välsignelser. Den vågräta dimensionen bör vara i skick, men den lodräta dimensionen får inte saknas. Vid korsningen av dessa plan har församlingen den rätta formen och uppnår sitt mål.

Till början


Källskrift :Ulonska's bok "Yhteiseksi hyödyksi" på finska (RV 1985) Referat till svenska av J. Lindell

Till hemsidan

Kommentarer, mm kan sändas per email
Palautteet, ym voi lähettää sähköpostitse
Comments, etc can be sent by email